Jag har då och då mött uppfattningen att växtnamn är onödiga. Också i en bok som handlar om växter kan det vara ett tecken på besatthet och maktlystnad att skriva ut dem. När Gunnar Erikssons och min Se blomman recenserades i Dagens Nyheter förekom orden kontrollfreak och nördar för oss som höll reda på växtnamnen. Recensenten skrev att hon själv såg skogen "som en koreografi av ljus, ljud, former, rörelser och tusentals nyanser av grönt, och om jag behöver namn på grejer så hittar jag på dem själv". Den brittiske författaren John Fowles tyckte att ett namn la en smutsig glasruta mellan honom och upplevelsen av växten.
- Kerstin Ekman, Gubbas hage
lørdag 10. november 2018
torsdag 8. november 2018
onsdag 7. november 2018
Jag tycker om att läsa författare som har en djup og direkt kännedom om det naturgivna. Åsiktet har vi nog och övernog av i frågor om "miljön" eller "naturen", båda för övrigt mycket suddiga uttryck, som ofta används utan förankring i levande erfarenhet. De författare som traskat omkring i skogen, klafsat i myrar och tagit sig upp för bergssidor eller fjällslutningar använder knappast begrepp som miljön eller naturen. De kan vara botaniskt yrkesfolk som beskriver vad de sett under krävande vandringar och då använder de kanske fackuttryck som biotop och habitat. Framförallt böjer de sig ner och tittar nära och de är uppmärksamma på förandringar.
- Kerstin Ekman, Gubbas hage
- Kerstin Ekman, Gubbas hage
Abonner på:
Innlegg (Atom)