mandag 3. desember 2018

Litteratur i november

Har vært syk halvparten av november omtrent, og nesten ikke gjort noe som helst de siste ukene. Føles det ut som. Jeg måtte melde avbud på debutantreffet til Den norske forfatterforening, men deltok i det minste på De store debutantdagene på Litteraturhuset i Oslo. I den anledning laget NRK Åpen bok en episode om årets debutanter. Her kan dere høre klippet om min roman. Original og forfriskende, i følge Marta Norheim, og det er jo hyggelig å høre.

Ellers: her forteller jeg litt om det jeg skriver og det jeg har lyst til å gjøre når jeg har fri (som ikke er så veldig annerledes det jeg gjør når jeg jobber).



Hundene og en bok jeg ikke fikk lest ferdig i
november (Siss og Unn av Inger Bråtveit.)

Den aller beste boka jeg leste i november var uten tvil Gubbas hage av Kerstin Ekman. Jeg driver og skriver på en søknad for å få være med på debutantseminaret under neste års litteraturfestival i Lillehammer. I den må jeg beskrive prosjektet mitt, men det er jo på en måte allerede gjort av Kerstin Ekman. Vet ikke hvor mange ganger jeg tenkte JA! da jeg leste Gubbas hage. 


Ellers syntes jeg ungdomsboka Kampen mot superbitchene var veldig morsom og sjarmerende.


Den kjipeste boka var Dyret av Heidi Furre. Jeg likte jo ikke Parissyndromet noe særlig, men på grunn av tematikken plukket jeg altså opp Dyret likevel ("en svangerskapsroman" kaller forlaget den). Ut av tittelen tenkte jeg: nå skal jeg få lese om hvor vill man kan bli og hvor klart det er at vi mennesker er under naturens makt når man blir gravid og får barn, men nei. Det var lite i denne romanen som var særlig dyrisk. Jeg vil heller si at den var svært tam. Refleksjonene til hovedpersonen var svært banale og uoriginale - litt som en oppsummering av alle de politisk korrekte meningene man finner i den lukkede kvinnegruppa Den selskapelige på Facebook. Gjesp. 


Ellers forstår jeg ikke helt opphausingen av Presens Maskin. Jeg liker Øyehaug godt altså, men denne romanen syntes jeg var ganske skuffende. 


Nå må jeg skyndte meg å lese alle bøkene jeg har kjøpt, men fortsatt ikke lest (f.eks. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg og Digte 2014 av Theis Ørntoft), for om mindre enn tre uker flytter vi til England og blir der i et halvt års tid (det er altså en del ting jeg heller må prioritere å ta med enn en haug med bøker). Hva skal jeg gjøre der? Det samme som her: skrive, lese og gå tur med hundene. Men først må vi altså pakke ned leiligheten, og det gruer jeg meg til. Jaja. 


God førjulstid - husk at det går an å gi brukte gaver! ;)




PROSA
1. TRE VEGAR TIL HAVET av Brit Bildøen
2. KAMPEN MOT SUPERBITCHENE av A. Audhild Solberg
3. THE HOUSE OF DOLLS av Barbara Comyns
4. PRESENS MASKIN av Gunnhild Øyehaug
5. DYRET av Heidi Furre
6. Å HATE GUD av Jenny Hval

SAKPROSA

7. ROVVILTET I AGDER av Tor Punsvik m.fl.
8. GUBBAS HAGE av Kerstin Ekman

POESI

9. DET GULE BLADET, DEN SVARTE PUPILLEN av Katrine Heiberg

lørdag 10. november 2018

Kall dem ved deres rette navn

Jag har då och då mött uppfattningen att växtnamn är onödiga. Också i en bok som handlar om växter kan det vara ett tecken på besatthet och maktlystnad att skriva ut dem. När Gunnar Erikssons och min Se blomman recenserades i Dagens Nyheter förekom orden kontrollfreak och nördar för oss som höll reda på växtnamnen. Recensenten skrev att hon själv såg skogen "som en koreografi av ljus, ljud, former, rörelser och tusentals nyanser av grönt, och om jag behöver namn på grejer så hittar jag på dem själv". Den brittiske författaren John Fowles tyckte att ett namn la en smutsig glasruta mellan honom och upplevelsen av växten. 
- Kerstin Ekman, Gubbas hage

torsdag 8. november 2018

På varje vårdad grav blir gräsets sorgsna sus
förstört av gruset som vill vårda minnet. 
Hur skönt att något kan bli glömt och lämnat 
förfallet övergivet och forbi. 
Att åter bli förfallet till natur 
är varje minnesmärkes sorgsna vilja. 

Harry Martinson

onsdag 7. november 2018

Jag tycker om att läsa författare som har en djup og direkt kännedom om det naturgivna. Åsiktet har vi nog och övernog av i frågor om "miljön" eller "naturen", båda för övrigt mycket suddiga uttryck, som ofta används utan förankring i levande erfarenhet. De författare som traskat omkring i skogen, klafsat i myrar och tagit sig upp för bergssidor eller fjällslutningar använder knappast begrepp som miljön eller naturen. De kan vara botaniskt yrkesfolk som beskriver vad de sett under krävande vandringar och då använder de kanske fackuttryck som biotop och habitat. Framförallt böjer de sig ner och tittar nära och de är uppmärksamma på förandringar. 
- Kerstin Ekman, Gubbas hage

onsdag 31. oktober 2018

Litteratur i oktober

Siste helga i oktober tok jeg toget til Kristiansand og deltok på Bokdag Sørlandet - Lesefest sammen med en menge andre sørlandsforfattere*. Det var både gøy og veldig hyggelig. Håper jeg blir invitert igjen en gang!

Lesemessig var oktober en bra måned. Anmeldte en del, derav noen pussige (?) bøker på lista. (Ville ikke akkurat plukket opp Eleanor Oliphant har det helt fint frivillig.) Den aller beste boka jeg leste denne måneden (og for ikke å snakke om i livet), var Markens grøde. Jeg prøvde å lese den som nittenåring, men hadde ikke tålmodighet nok, og kom meg aldri igjennom. Denne gangen var det helt annerledes, jeg klarte nesten ikke å legge den fra meg. En ukes tid etterpå leste jeg Kjærlighet og mørke, den nye biografien om Marie Hamsun, og det var også en av månedens høydepunkter. 


Ellers var Herrarna i skogen fin, en over 500-sider lang essaysamling om menneskene og skogen, av Kerstin Ekman. Var så begeistret etter å ha lest den at jeg bestilte Gubbas hage sporenstreks, så den skal jeg lese i november. Jeg tenker forøvrig fortsatt mye på Hunden som jeg leste i våres, en liten roman om en bortkommen valp i skogen. Matfar og hundemor finner ikke valpen igjen, men han vokser opp i skogen og lærer å klare seg selv, likevel trekkes han mot menneskene. Han er vill, men ikke helt vill. Han klarer seg uten menneskene, men han hører mer til hos menneskene enn reven. Jeg synes Ekman med Hunden har klart å skrive en roman som oppfyller hennes kultur/natur-syn (eller snarere mangelen på den - det er ikke noe skille) slik hun skriver om det i Herrarna i skogen:

Själv använder jag naturligtvis ordet landskap i svensk och selandersk mening og undviker så gott jag kan den moderna beteckningen natur. Den har urartat till en abstrakt og ibland kvasireligiös term. Vill man lägga en religiös aspekt på det naturgivna kan man kalle det för skapelsen. Ordet natur beskriver ingenting av det som finns omkring oss. Det betecknar det inte ens; natur är ju något som finns lika mycket inuti som utanför våra kroppar. Att naturen skulle börja vid kommungränsen eller i sommarstugeområdet är falskt.
[...]
Det går en skiljelinje i synsätt på den natur vi tillhör. Ibland är den skarp, ibland diffus. Extrema anhängare av djurskydd räknar inte bara djuren som likvärdiga människan utan som en bättre og uskyldigare sort. Man kan säga att de eftersträvar en annan ordning än människans och att de utan vidare slaktar humanismen.
     Miljövänner på ytterlighetskanten vill ta oss tillbaka och föra oss närmare ett naturtillstånd. De tycks villiga att ge upp det välstånd som skogsindustrin gett Sverige. Dit hör för övrigt skolor og sjukhus. Jag vet inte om de räknar med förlusten av dem eller om de tror att bara det ytliga och ohälsosamma överflödet skulle försvinna med en drastisk ändrad miljöpolitik.
     På andra sidan en skarp skiljelinje står de som anser att vissa djur är ohyra eller att det inte spelar någon större roll om den ena eller den andra arten överlever. Det kan uttryckas så att det som majoriteten inte bryr sig om, det är i grunden likgiltigt. Redaktören för "Skogen" i vårt nationalatlasprojekt, Nils-Erik Nilsson, skriver om arter vars existens är hotad i våra landskap: "Visst är det trist att våra ängsblommor försvinner. Men slåtterbönderna sitter sedan länge i stan og tittar på sportprogram i kabel-TV."
     För att inte förfalla til cynism måste vi nog förstå att skiljelinjen mellan människan och det hon vill kalla natur egentligen inte finns. Vi måste också inse at inte alla sitter og tittar på sport i kabelteve. Många är ute och inventerar sina florarutor i landskapet.


Det samme synes jeg at Sara Sølberg har fått til i Seismiske smell, som jeg også likte veldig godt. Havet, menneskene, oljen, dyrene - alt hang sammen, og det var så fint. 

Vet ikke om jeg gidder å gå så mye inn på den kjipeste boka. Det var Zoo Europa. Jeg fatter ikke hva folk ser i bøkene til Gert Nygårdshaug. Anmeldelsen til Bjørn Gabrielsen i Dagens Næringsliv er vel omtrent det jeg også mener om denne romanen. 

I slutten av november skal jeg forresten lese igjen, på De store debutantdagene på Litteraturhuset i Oslo. Og gjett hva, boka mi skal introduseres av selveste Tove Nilsen! Det er skikkelig stas. Jeg ble så glad da jeg fikk vite det. Jeg skal lese på torsdagen, 29. november klokken 18. Kom, kom!



Leste Markens grøde på telttur.


Veldig interessant bok. 


Leste Bok om sorg (Fortellingen om Nils i skogen) 
mens jeg spiste middag på Det indonesiske kjøkken


En bra roman jeg leste i oktober.
(Egentlig to: Seismiske smell ligger under.)


PROSA 
1. ELEANOR OLIPHANT HAR DET HELT FINT av Gail Honeyman
2. FORBRUK I SEPTEMBER av Eline Lund Fjæren
3. SEISMISKE SMELL av Sara Sølberg
4. VEGETARIANEREN av Han Kang
5. MARKENS GRØDE av Knut Hamsun
6. VÅR I DET HINSIDIGE av Gine Cornelia Pedersen
7. BOK OM SORG (FORTELLINGEN OM NILS I SKOGEN) av Maria Navarro Skaranger
8. ZOO EUROPA av Gert Nygårdshaug
9. ELSKEN av Tomas Espedal

SAKPROSA

10. THE UNEXPECTED TRUTH ABOUT ANIMALS av Lucy Cooke
11. ET FRITT LIV. OM Å ØNSKE SEG NOE ANNET I VERDENS RIKESTE LAND av Simen Tveitereid
12. DEN FANTASTISKE SKOGEN av John Yngvar Larsson og Lars Sandved Dalen
13. HERRARNA I SKOGEN av Kerstin Ekman
14. KJÆRLIGHET OG MØRKE. EN BIOGRAFI OM MARIE HAMSUN av Anne Hege Simonsen
15. MEISENES HEMMELIGE LIV av Andreas Tjernshaugen
16. DET SVARTE SKIFTET av Eivind Trædal

POESI 
17. ÅKEREN PÅ MANHATTAN av Åsmund Bjørnstad
18. BOK AV TRE av Gunstein Bakke





*Hva en sørlandsforfatter er kan være så mangt. F.eks. regnes Telemark som Sørlandet av Forfattersentrum Sørlandet. Hva meg angår, har jeg ikke en gang skarre-r. 

tirsdag 30. oktober 2018

En dag i oktober






















En formiddag i oktober dro kjæresten min og jeg ned på rådhuset i Oslo og giftet oss i Munch-rommet. Det var fint. Ti minutter tok det, og bare vitnene/forloverne og en venn som tok bilder var med. Etterpå drakk vi øl og spiste lunsj på en brun pub - før vi dro hjem for å lufte hundene.

mandag 15. oktober 2018

Blodfobi og lesing

I dag leste jeg Vegetarianeren av Han Kang, en spesiell leseopplevelse på flere vis. Det sørget den fryktelig irrasjonelle, men høyst reelle, blodfobien min for. Et avsnitt som innebar at en pose med intravenøs væske ble holdt for lavt, gjorde meg kvalm, svimmel og svak. Jeg måtte rett og slett ta en pause. Det var ikke den eneste gangen, gjentatte pauser måtte tas. En hard arbeidsdag, kan man si, men jeg ble i hvert fall ferdig med romanen til slutt. Forøvrig etterlot den meg med mange interessante tanker og (andre) følelser (enn svimmelhet og kvalme), så mange at jeg ikke straks kunne gå i gang med å skrive om den. Jeg gikk ut med hundene i stedet. Da jeg kom tilbake, hadde romanen fortsatt ikke slått seg til ro, så nå har jeg bestemt meg for å vente en dag eller to med å skrive om den. Det kan godt hende den tar mye lengre tid på å slå seg til ro, kanskje aldri? 

Men tilbake til blodet - dette er ikke første gang min høyst reelle blodfobi har forhindret meg i å lese. Både Bram Stokers Dracula og Bret Easton Ellis' American Psycho gav jeg opp. Kapittelet om blodsystemet som jeg måtte lese da jeg tok et fag i fysiologi, var en pine å komme i gjennom - jeg klarte det bare ved å skumme gjennom store deler av teksten, og deretter krysset jeg fingrene for at jeg ville komme opp i en annen del av kroppen på muntlig eksamen. Det er heller ikke første gang blodfobien har stukket kjepper i hjulene mine - en gang på en matematikkeksamen fikk vi en tekstopppgave om måleenheter og blod. Oppgaven måtte jeg bare hoppe over, enda jeg fint kunne svare om måleenheter, det var blodet som var problemet. Jeg så for meg et målebeger fylt av blod, og bare det var nok til å gjøre kroppen svak, som om alle kreftene i kroppen forsvinner og det blir helt umulig å holde i en blyant. Blyanten glipper. Laptopen glipper. 

(Ikke snakk til meg om ekte blod. Må jeg befatte meg med det, besvimer jeg.)

mandag 8. oktober 2018

I sense kainos in the sense of thick, ongoing presence, with hyphae infusing all sorts of temporalities and materialities.
 - Donna J. Haraway